Du är tillräcklig

Vid skollunchen idag diskuterade mina klasskamrater diverse bantningsvarianter. Några av mina kamrater använder sig av måltidsersättare, en annan räknar points. Varje människa är fri att göra vad den vill, men jag har svårt att inte bli berörd och upprörd. Dels väcker det mina tidigare plågsamma ätstörningstankar. Framför allt är det sorgligt att det ser ut som det gör idag. Att många inte känner sig tillräckliga. Hur bra mår kroppen när den inte får vad den behöver? Vackra tjejer, kvinnor, pojkar, män...varför? Vad är det som har gjort att så många idag inte anser sig duga? Antagligen för att vi lever oerhört prestationsinriktat. Antagligen för att det finns något "guuud, vad du är duktig" angående viktnedgång. För en del handlar det om händelser i livet som påverkat en, som tas i uttryck i att inte ta hand om sig själv. Det finns mängder med orsaker. Jag förstår inte hur det kan finnas tidningar riktade mot unga människor som handlar om "bästa fettförbränningsträning" och liknande. Det är INTE okej! Vi pressar oss själva och varandra.

Saker som har skett kan vi inte ändra på, men vi kan förhoppningsvis lära oss något. Det är inte okej att vi dagligen matas med tips om hur vi blir vackrare, smalare, bättre. Vi ÄR bra som vi är. Såväl med högre eller lägre vikt. Kortare eller längre ögonfransar. Jag har fortfarande många tankar som handlar om att jag inte duger. Jag tänker inte låta det förbli så. Jag strävar dagligen efter att känna ro. Jag önskar att du gör detsamma. Vad vore du utan dig?

Det som borde vara bäst är att kunna vara nöjd. Att träna när lusten infinner sig. Att äta det som smakar bra, äta lagom. Att kunna vila. Att tillåta sig "egen tid" ifrån barn och partner. Att göra lagom.

Att kunna acceptera sig själv.

/Josefin


P.s Inlägget är inspirerat av Helenas inlägg 2008-09-18 http://www.helenasegnatankar.blogspot.com/

Jag tåras av stolthet och tackar ifrån hjärtat

Ikväll pratade jag med en person som funnits vid min sida sen några år tillbaka. En person som betytt obeskrivligt mycket och som fortfarande är ett skimrande ljus. Hon glädjs åt mina framsteg, åt den jag är idag. Hon är stolt över mig, jag är stolt över mig. Det är jag som har kämpat mig igenom dagarna. Det är jag som har vågat använda självsnälla alternativ. Ingen har kunnat göra det åt mig.

Men.

Utan de människor som funnits och finns runtomkring mig, de som hejjat, gett stöd och råd -hade jag troligen inte kunnat se det ljus jag ser nu.

Jag möter fortfarande många hinder, jag har ont emellanåt, tårarna handlar inte alltid om lycka.

Men.

Jag klarar av de hinder jag möter, smärtan går över och tårarna torkar. Jag vill kliva upp ur sängen på morgonen. Jag ser med nyfikenhet på dagarna jag möter.

Jag vill leva!

Tack!

/Josefin

Gör det där du inte annars vågar

Jag har under större delen av min uppväxt dansat mer eller mindre. Allt ifrån street, modernt, jazz och balett. Under tonåren satsade jag mer och mer, målet var att i framtiden arbeta som dansare. Jag kände kärlek till dansen. Jag känner fortfarande kärlek. Idag satsar jag inte på dansen. Jag fokuserar på glädjen, kärleken. Förr var jämförandet med andra en stor betungande del i danssalen. Även prestationskraven. Ibland gör det ont att se hur dåtida danskamrater utvecklas enormt inom dansen och faktiskt jobbar som dansare. Ofta kan jag ändå se att ned det tar för mycket än vad det ger. För mig. Vem vet, kanske har jag något jobb i framtiden kopplat till dans. Lusten finns. En evig kärlek. Just nu jobbar jag på att bli starkare inombords och klara av undersköterskautbildningen.

I nuläget dansar jag afrikansk dans. Det känns oerhört frigörande! Vid slutet av dagens lektion skulle vi stå i en ring. Trummisarna (snygga sådana), var en del av ringen. Vår lärare ville med ringen att en och en skulle in och dansa. Ingen gjorde något. Då började jag. Jag hade inga planerade steg i huvudet, utan lät lyckoruset och musiken hjälpa mig. Jag hade ögonkontakt med trummisarna och de anpassade sina slag efter mina rörelser. Jag flöt med i mina improviserade rörelser. Jag avslutade med att stå med ryggen mot trummisarna och skaka rumpan intensivt mot dem, i takt med musiken. Roligt är bara förnamnet!

Tillåt dig att släppa dina vardagshämningar. Gör det där du inte annars vågar, om det så handlar om att äta en glass eller hoppa bungyjump.

Utgå ifrån dig, där du är nu.

/Josefin

Efter regn kommer solsken

Ibland kan det vara svårt att se ljuset i mörkret. Ibland kan det kännas nästintill omöjligt och klyscor som "efter regn kommer solsken" kanske man bara skrattar åt. Men många gånger, de allra flesta faktiskt, så har varje motgång något positivt att hämta - varje mörker har en sol. Och när man äntligen faktiskt lyckas se de där små solstrålarna genom regnmolnen så känns det så där alldeles underbart som om någonting tungt lämnar ditt bröst.

Idag är så sjukligt stolt över mig själv och jag känner att jag har all rätt att vara det. Jag är så stolt över att jag tog mig till skolan idag, satte mig framför provet i rehabilitering och habilitering och klarade av det. Det må låta som en helt enkel sak att göra men efter gårkvällen så var det här en bravur. För igårkväll var jag tydligen trött överallt och ingenting verkade gå min väg. Töttheten sköt upp tårarna till ögonen och jag skakade inombods av irriataion. Jag ville helst av allt bara lägga mig och sova och strunta i att ta mig till skolan. Alltså hoppa över provet och istället få extra tid att plugga till omprov. Min älskade älskade mamma fångar mig varje gång jag faller och hon kämpade med mig som ett djur igår och det är jag obeskrivligt tacksam för. Det kändes som att vi inte kom någon vart alls men mamma gav inte upp och tillslut fick jag lägga mig till sängs med vetekudden i armarna medan mamma läste de två kapitel ur boken som vi hade prov på. Jag minns inte när och hur jag somnade men det måste ha skett fort och när jag åkte till skolan imorse kändes allt så himla mycket lugnare. Mina tankar gick i banorna om att göra så gott jag kunde - mer man kan ju inte bidra med och det värsta som skulle kunna hända är att jag inte klarar provet och får göra om det. Ingenting är väl omöjligt. Jag var den sista att lämna klassrummet när provet var gjort och eftersom jag hade föreställt mig värsta tänkbara scenario så blev jag lättad när provet lades framför mig. Det var inte speciellt många frågor och jag svarade på precis alla. Jag kände osäkerhet på endast en utav frågorna och jag får med all sannolikhet ett G. Den där klumpen i mitt bröst löstes upp och trots kvarvarande trötthet och huvudvärk så mår jag bra. Att jag dessutom gjort klart uppgiften i organisation och ledarskap som både mamma och pappa berömde ger mig extra glädje.

Allt är klart inför redovisningen i psykologin imorgon så ikväll står jag i fokus. Mamma ska få en massage för hennes hjälp och tålamod. Utan henne hade det inte gått.

Och vad vill jag säga med detta? Igår hade jag aldrig, inte ens i minn vildaste fantasi, kunnat ana att min sol skulle lysa igenom de mörka höstmolnen som lagt sig tjockt över mig igår. Men den gjorde det och väljer du att kika lite extra så kanske du kan hitta Dina solstrålar också!

/Pia

Att välja friheten

De jobbiga tankarna är återkommande, men gång på gång gör jag ett val. Jag väljer friheten! Jag väljer det som får mig att se ljuset. Jag förstår nu mer än väl att jag har ett val i det jag gör. Förut kunde jag ofta tänka när stormen plågade mig: Det går inte! Vet du - det går! Tankarna må vara jävliga, men du väljer om du försöker att andas det fina som finns, eller följa det mörka.

Vissa händelser i livet är svåra att förstå. Vissa minnen kommer alltid att finnas kvar. Jag tror inte att tiden läker inte alla sår, men förhoppningsvis kan vi leva med dem. Ha respekt för det som gör ont, tillåt dig att känna, men våga också ge dig in i det nya.

Styrka, mod och ork till Dig!

/Josefin

Dagens vardagsljus ger mig sol inuti

En klasskamrat hade med sin dotter till skolan. En bebis. Obeskrivligt söt. Att få beröra den mjuka huden, att få hålla henne med trygghet, att få locka henne till skratt - helt underbart! Jag har en kärlek till barn. De har liv inom sig!

Vi fick tillbaka tidigare skrivna arbeten. Omdömet gav mig ett extra skutt bland lyckokänslor. Det engagemang jag hade lagt på arbetet gav resultat. Jag kan, trots många års avskildhet från verkligheten, vara i verkligheten!


Jag har mumsat choklad.
Jag har fått beröm för min röda hårfärg.
Jag har framfört mina åsikter i flera sammanhang.
Jag har kopplat av i min soffa.
Jag har varit närvarande.


Fundera på Ditt vardagsljus.
Ibland kan det vara svårt att se.
Jag tror ändå att bland motgångar, mörkermoln och hopplöshet - finns en strimma av ljus.
Hos alla.
Försök att se. Tillåt dig att se.

Ljuset är närmare än du tror!


/Josefin

Om energi (ur alternativ medicinens synvinkel)

I min undersköterskeutbildning läser jag bl a ämnet Alternativ medicin. Det handlar alltså just om alternativa metoder jämfört med den skolmedicin de flesta är upplärda med. I skolmedicinen knaprar vi piller när vi får huvudvärk, ska man tänka alternativt så finns det flera sätt, bl a att dricka speciella tesorter, som lindrar och dessutom är skonsammare mot magen.

Idag pratade vi om energi. Tankar är energi präntar våran lärare in i oss och det kan man nog hålla med om. Vi fick lära oss idag att man kan "läcka energi" (om man nu tror på det här med alternativ medicin) och jag tänkte komma med tips som jag fick lära mig idag.

För att inte läcka energi, undvik;
- dålig blandning av metaller (ha pengar, mobiler och dylikt långt ifrån dig själv)
- energitjuvar (akta dig för människor som ibland suger ur din energi)
- dålig kost (som t ex godis och annan form av socker)
- rökning
- dålig sömn
- för lite motion
- jordstrålning (som exempelvis något som kallas currylinjer)

Fyll istället på din energi med hjälp av;
- tänk positivt
- ät bra mat (obesprutad, ekologiskt, utan transfetter)
- meditera (det får din hjärna att koppla av)
- omge dig med positiva människor

Det du är inställd på dras till dig - välj alltså positivt före negativt. Man får det man behöver och det man sänder ut kommer tillbaka.

Något att iallafall fundera på, men det är frivilligt!

/Pia