Ikväll pratade jag med en person som funnits vid min sida sen några år tillbaka. En person som betytt obeskrivligt mycket och som fortfarande är ett skimrande ljus. Hon glädjs åt mina framsteg, åt den jag är idag. Hon är stolt över mig, jag är stolt över mig. Det är jag som har kämpat mig igenom dagarna. Det är jag som har vågat använda självsnälla alternativ. Ingen har kunnat göra det åt mig.
Men.
Utan de människor som funnits och finns runtomkring mig, de som hejjat, gett stöd och råd -hade jag troligen inte kunnat se det ljus jag ser nu.
Jag möter fortfarande många hinder, jag har ont emellanåt, tårarna handlar inte alltid om lycka.
Men.
Jag klarar av de hinder jag möter, smärtan går över och tårarna torkar. Jag vill kliva upp ur sängen på morgonen. Jag ser med nyfikenhet på dagarna jag möter.
Jag vill leva!
Tack!
/Josefin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar