Det går att stå ut i jobbiga känslor

Skoluppgifterna avlöser varandra. Idag arbetade jag och min grupp med ett arbete om hur det ser ut i vår gemensamma kommun. Vad det finns för stöd för personer i behov av stöd, såväl fysiskt som psykiskt. Gammal och ung. Om kommunen har några förebyggande insatser och i allmänhet, vad kommunen har att erbjuda.

När vi kom in på delen kring personer som mår psykiskt dåligt reagerade jag på en gruppdeltagares idé. Vi kommer att redovisa arbetet i form av ett kollage. För att göra kollaget mer intressant vill vi ha bilder med. Vår gruppmedlem sa att hon kan fota sin pojkvän för att han är "lite störd". Hon sa att hon kan rufsa till hans hår och efter det fota. Hennes idé hade en skämtsam grund, men att hon skulle ta idén till handling såg hon som ett alternativ. Jag tycker om att skratta, jag tycker om att säga knasiga saker. När det gäller sjukdomar och dåligt mående har jag svårt att se det roliga. Framför allt ur den aspekten att en sådan bild spär på de tankar som jag tror finns runtom oss. Att personer som mår psykiskt dåligt ser ut på ett visst sätt. En del har ett slitet yttre, för det är ruggigt slitsamt att må dåligt. Det finns också de där det inre kaoset inte syns. Jag kan absolut inte medverka i ett arbete där vi visar en bild på en person med ett ovårdat yttre och har det i anknytning till texten om vad det finns för hjälp för personer som mår psykiskt dåligt. Alla är unika. Jag skulle inte heller tycka det var okej att imitera en person med ett fysiskt funktionshinder och ha med i arbetet. Jag sa till min gruppmedlem att: "Jag tycker inte alls att det är okej"...och gav mina argument. Huruvida förståelse uppstod är jag inte säker på, men jag är säker på att jag inte kan stå för något sådant.

När vi var klara kände jag en stolthet över att jag mer och mer vet vad jag upplever som rätt och fel. Att jag vågar säga det. Alla har rätt till sin åsikt, men att kunna lyssna på någon annans åsikt är lika viktigt. Att våga ändra sig.

När vi var klara kände jag också ett stort inre kaos. De invanda tankarna vaknade och det blev tydligt att självdestruktiviteten för mig till stor del handlar om svårigheter med att stå ut i känslor. Jag stod ut. Det tänker jag fortsättningsvis att göra. För under oräknerliga gånger, en lång tid tillbaka, har jag bevisat för mig att det går. Idag stod jag ut genom att prata i telefonen med en stöttande person.

När dina tankar plågar dig och känslorna gör ont - stå ut! Välj ett annat alternativ än det invanda förstörande. Om det handlar om en sämre löneförhöjning än önskat, en avskedning från jobbet, betyget du inte nådde, en partners hejdå, eller ökade siffror på vågen. Stå ut! Du är värdefull oavsett. De jobbiga känslorna inuti varar inte i en evighet. Ju fler gånger du klarar av att vara snäll mot dig själv, desto lättare blir det att välja den vägen. Tillslut blir ljuset ett självklart val.

Du kan!

/Josefin