Mitt vardagsljus

På väg hem från centrum låg hon där. Vithårig och gosedjursskön! Hon ligger/sitter/står alltid där när centrum har öppet. Utanför en skräddares butik. Skräddaren har ett fint foto på henne i sitt skyltfönster. Hennes matte jobbar i centrum och går ut med henne omvartannat. Vid vintertid, eller vid sämre väder, får hon vara inne i skräddarens butik.

Jag ropade hennes namn, "Vera", hon tittade upp, men tittade också ned igen. Hon viftar sällan på svansen, hon är inte ivrig med att lukta. Ibland känner jag att jag borde vara där och umgås med henne så ofta jag kan. Ibland känner jag att jag borde umgås med mig själv mer.

När jag kommer fram till henne lägger hon sig väldigt snart på rygg och vill bli kliad på magen. Hon ser ofta fin ut i pälsen vilket borde vara ett tecken på att hon blir väl omhändertagen. För den krulliga, ulliga pälsen behöver mycket vård. Hon träffar säkerligen mängder med människor som stannar och hälsar på henne.

Idag la jag ifrån mig min matkasse och satt länge och klappade på henne, kliade. Gav kärlek. Även om hon inte ger pussar, så verkar hon uppskatta min beröring, eftersom hon mer än gärna ligger kvar. Jag blir glad av att kunna glädja henne. Att bara få syn på henne ger mig värme.

Vera - du är mitt vardagsljus!

/Josefin