Jag behöver ingen vacker målning, jag är mitt i den!

Jag har levt i ungefär 23 år, men jag har nog aldrig sett naturen som jag ser den nu. Under kvällens promenad häpnades jag över all vackerhet! Jag vilade min blick på de färgsprakade röda löven och sa "wow". Jag såg ut över vattnets glans och njöt av dess lugn. Emellanåt kom jobbiga tankar: "Tänk om...?", "Hur ska jag klara...?", "Varför gjorde jag så?". Istället för att virvlas in i de plågsamma tankarna fokuserade jag genast på något nära mig. Vilken söt hund som går därborta! Undrar vems den här lilla båten är? Vad grönt gräset är! På så sätt spann jag vidare i de tankarna, istället för de plågsamma.

Jag är inte alltid i den vackra målningen. Ibland har jag riktigt ont inombords och har svårt att vara delaktig. Men! När min själ blommar så njuter jag! När min själ vissnar försöker jag att vattna den. Med min egen kärlek, med andras kärlek, med vardagsljuset.

Kram!

/Josefin