Konsten att dela med sig av sig själv

Hur ofta ventilerar du dina tankar och känslor med en annan människa? Om ditt inre skulle liknas vid ett paket inslaget i det finaste guldpappret du kan tänka dig med krullade snören i din favoritfärg - hur ofta öppnar du det där paketet och delar med dig utav innehållet?

Om man tänker efter så känns allt ganska logiskt. Allt det här med att öppna sig för en annan människa. Tänk dig att du har ditt inslagna guldpaket - om du varje gång du tänker någonting som du inte kan lösa själv eller känner någonting som du inte riktigt kan ta hand om lägger en sten i ditt paket som kommer paketet tillslut att bli fullt. Tillslut kommer du försöka för allt vad du förmår att stänga igen det där paketet och knyta en rosett omkring. Men vet du - det fungerar inte i längden. Snart kommer det fler stenar i ditt bröst och du måste gång på gång öppna den fullpaketerade asken som tillsist kommer att gå sönder. Din guldask rymmer inte alla de känslor och tankar du upplever under ditt liv. Steg för steg måste du ta en sten i taget - kanske bara lägga bort den en stund men allra helst ge den till någon som kan hjälpa dig att krossa den.

Många missuppfattar nog ganska ofta hela grejen med att gå till en psykolog eller terapeut och prata. Man behöver inte må dåligt för att gå till en psykolog. Vem har sagt att man bara måste prata om saker som får en att må dåligt? Varför inte prata om sådant som gör dig glad? Alla har nog ett, mer eller mindre, behov av att prata med någon och då kan någon som inte står en så nära ibland vara det bästa. En utomstående kan se på dina upplevelser ur en annan vinkel än du själv, din familj och dina vänner - detta är oftast väldigt hjälpsamt.

Det är inte helt enkelt för alla att våga ta steget och öppna sig för någon annan. Det är så individuellt det där. Vissa människor har inga större problem med det medan andra finner det pinsamt, skamligt eller bara väldigt konstigt. Vad du tycker ska alltid respekteras. Du ska aldrig göra någonting som inte känns bra för dig. Då kommer man ändå ingen vart.

Har du svårt att öppna dig i början? Skriv ett brev kanske. Då har du tid på dig att formulera dig och ändra om någonting känns fel. Personligen skrev jag brev i början. Jag kunde inte alls känna att det kändes okej att sitta och prata med en främmande människa. Så jag skrev. Det lönade sig. Idag har det lossnat helt och jag har ofta lätt för mig att prata med andra om vad som faller mig in.

För mig har det varit fruktansvärt hjälpsamt att få prata med en utomstående. Mitt mål under mina samtal är att jag ska känna att jag har fått ut någonting av samtalet när jag går därifrån. Därför ser jag alltså till att vi pratar om det jag vill och behöver. Jag har lärt mig hur min kropp signalerar, hur min hjärna fungerar i olika situationer och jag kan se mig själv utifrån på ett helt annat sätt nu. I DBT (Dialektisk Beteende Terapi) talar man om förnuft, känsla och visshet. Målet är att man ska kunna fatta beslut eller handla efter sin visshet - alltså en blandning av känsla och förnuft. Det är inte helt lätt men tro mig, övning ger färdighet.

Min tanke med det här inlägget var att få fram vikten av att inte stänga känslor inne, oavsett vilken känsla det är. Det ska inte behöva gå så långt att det där fina lilla guldpaketet du har inom dig börjar krackelera i kanterna.

Prata (om du vill) och prata för din egen skull!

Du kan!

/Pia